Laxfiske­vården ska bli ett flaggskepps­projekt i EU:s gemensamma plan för Östersjön. Målet är skapa ett hållbart fiske på vild östersjölax. Mycket intressant, och helt rätt.

Den odlade laxen har blivit för dålig. Vi tvingas konstatera att inte heller när det gäller fisk går det att sätta naturen ur spel. Att kompensera bortfallet av vild lax som utbyggnaden av vattenkraften medfört genom att odla och sätta ut lax är en återvändsgränd. Det är budskapet i den senaste informationen om det framtida arbete för laxen som Fiskeriverket släppte i mellandagarna. Laxprojektet som nu börjar ta form är en frukt av den så ­kallade Östersjöstrategin som EU:s ministerråd fastställde 2009.

I Östersjöstrategin finns nu ­totalt 80 olika konkreta flaggskepps­projekt beskrivna. Det handlar om att få Östersjön att återigen bli ett levande och blomstrande hav, med ett rikt och hållbart fiske, skriver Fiskeriverket.

Odlad lax skiljer sig från den vilda laxen. Fiskeriverket uttrycker stor oro för vad beroendet av utsättningar av odlad lax kan leda till och ­vilka konsekvenser det kan få på de naturliga bestånden.

Forskarna ser att odlandet minskar den genetiska variationen hos laxen. Det betyder att fisken får svårt att bete sig på rätt sätt. De har svårt att veta vilken mat de ska äta, och de har problem med att vandra och bete sig som laxar ska göra. Odlad lax har dessutom en högre dödlighet än den vilda laxen.

Den senaste studien på dödligheten är gjord i Finland. Resultaten visar att det krävs ända upp till fyra odlade laxungar, så kallade smolt, för att kompensera en vild laxunge.

Ekonomiskt är det inte heller försvarbart att göra kompensations­utsättningar. Kostnaderna för utsättning överstiger flera gånger om värdet på den fångade laxen.

Fiskeriverkets siffror för 2006 visar att Sverige det året satte ut 2,1 miljoner odlade laxsmolt. Kostnaden för att odla och sätta ut dessa laxsmolt uppgick till 36 miljoner kronor, (17 kronor/styck).

Samma år fångades 45 000 vuxna laxar i någon typ av fiske. Försäljningsvärdet för yrkesfiskaren var 2006, enligt rapporteringen till Fiskeriverket, i snitt 100 kronor per styck, (23 kronor/ kilo).

Utsättningskostnaderna utslaget per fångad odlad lax blir då 800 kronor. Det innebär alltså att vi får en avkastning på mellan tio och femton öre på varje satsad krona! Därtill så har vi över tid sett att återfångsterna av odlad lax stadigt sjunkit. Motsvarande siffror i dag är därför sannolikt ännu värre. Så kan vi naturligtvis inte hålla på.

HELCOM, organisationen för miljö­ministrarna runt Östersjön, säger att 80 procent av smoltproduktionen i samtliga laxälvar i framtiden bör vara naturlig.

En möjlig lösning på problemen med genetisk utarmning och höjd dödlighet är att stoppa all utsättning av lax och reglera fiskeuttaget därefter. Fiskeriverket menar att de pengar som i dag läggs på odling och utsättning i stället då kan användas till andra åtgärder som restaurering av livsmiljö, ta bort vandringshinder och så vidare. 

Vad skulle då Fiskeriverkets intentioner för laxen kunna inne­bära för laxfisket här hos oss? Vi har ju laxfisket vid Älvkarleby, som är ett av landets mest betydande.

Dalälvens produktion av laxsmolt innan vattenkraftsutbyggnaden har beräknats till 250 000 smolt per år. Denna produktion kompenseras idag med 200 000 - 250 000 odlade laxsmolt. Den naturliga produktionen av laxsmolt i Dal­älven i dag är i bästa fall bara några hundra stycken.

Om de uppväxtområden som återstår i Dalälven åter görs tillgängliga för lax kan uppemot 25 000 smolt produceras, enligt Vatten­falls rapport om återskapande av vandrings­möjligheter för havsvandrande fisk.

De reproduktionsområden för lax som återstår i Dalälven, enligt samma rapport, finns i Båtforsområdet, mellan Lanforsen och Untra, samt strömmarna i Bredforsområdet, nedströms Söderfors kraftstation.

Uppströms Söderfors finns forsarna i Gysinge. Ännu högre upp har vi den cirka tre kilometer långa sträckan vid Tyttbo samt ett par strömsträckor i utloppet från Bysjön, nedströms Näs kraftstation.

Ett hållbart fiske på vildlax bygger på individer som är friska och starka. De måste även få ha sitt naturliga beteende.

När laxpopulationen i en älv är svag kan en annan vara stark och bidra till att storleken på laxbeståndet i sin helhet kan uppfattas som god. Vid förvaltningen av lax måste därför hänsyn tas till hur stort varje enskilt bestånd är.

Fisket efter lax ute till havs måste med andra ord upphöra. Därute är lax från alla älvar blandade, så det går inte att beskatta de olika populationerna var för sig.

Öppnas Dalälven upp med fisk­vägar förbi kraftstationerna upp till och med kraftstationen i Söderfors så kommer lax att kunna ta sig upp till Näs, åtta mil upp i älven. I dag kan laxen ta sig till Älvkarleby, åtta kilometer från havet.

Ett lägre antal uppvandrande laxar jämfört med i dag kommer alltså att kunna sprida ut sig över en tio gånger så stor del av älven. Glesare mellan laxarna innebär glesare mellan huggen. I gengäld kan vi förvänta oss fisk av högre kvalité och med en säkrare framtid.

Konsekvensen av att inte göra något åt beroendet av den odlade ­fisken kan bli en total kollaps av laxbeståndet. Då står vi där utan lax.

Fiskeriverket vill med projektet bidra till ett hållbart laxfiske, som skall baseras på en ekosystemansats.

(Saxat från Gävle-Dala tidning)

Tom